Jag berättar vad som helst

"Jag var sjutton år
Sjutton år i staden 
Där jag växte upp och så
Märker du hur fort det går
Och jag var sjutton år
Ville inte vara den
Som blev kvar"



Jag känner mig lite trasig. 
Inte på ett sånt där OH-vad-jag-blev-emo-helt-plötsligt-sätt, utan mer, uh... som att citera Bilbo Baggins "Like too less butter spread out on too much bread", något i den stilen. Ja, precis så känner jag mig.

Otillräcklig. Trött, otillräcklig och samtidigt väldigt frustrerad + peppad = fylld-med-jävlar-anamma, inuti.
Lite sådär obetydlig, typ.

Jag har flera anledningar att vara glad, faktiskt. En chipspåse med tillhörande dip som ligger och väntar på mig, underbara kompisar (i alla fall vissa av dem) som alltid ställer upp, en pojkvän som jag ä l s k a r, nästan allt material och till och med lite pepp till att utföra min hobby, ett 14-days free trial kort till World of Warcraft bredvid mig, lite pengar (JUST NU. HAHA.) samt sommarvärme. Och fina kläder. 

Men vad är det då som saknas? 

Förhoppningsvis kommer allt detta att släppa när skolavslutningen kommer. Då kommer all denna dötid som jag nu bara dödar att förvandlas till dyrbar viktigtid.


Hoppas~


"När du anstränger dig ditt yttersta, men inte lyckas
När du får vad du vill ha, men inte vad du behöver
När du känner dig så trött att du inte kan sova
Fastnat tillbaka

Ljus kommer guida dig hem 
Och tända dina ben
Och jag ska försöka 
Att fixa dig"



 

Rädsla

Dagens andra inlägg, tänk vad lite ny layout kan göra~

Nej, men jag känner att jag behöver stanna upp och tänka lite, allting rusar på för snabbt just nu.
Vädret har dessutom varit skitkonstigt idag, och skiftat konstant, lite som mitt humör. 

Allting började väl helt okej, morgonen och så. Men sen framåt lunch så drabbades jag av en jättehemsk "ingenting-du-gör-spelar-någon-roll-eftersom-allting-kommer-förändras-till-det-sämre-snart-ändå"-känsla. Det var on för mig okänd känsla, och jag överrumplades lite av den. Hur som helst så gick mitt humör ner i botten, och det sög ju lite. Förlåt till alla jag whinade för.

Sen, BAM, så blev jag skitpepp på att göra ALLT. Dansa, cosplaya, sjunga, skriva - ALLT. Helst samtidigt. Men den känslan försvann lika fort som den kom, och jag blev ensam kvar igen.

Efter det, sen nån gång i eftermiddags, har jag haft en orolig magkänsla, jag känner mig nervös, lättirriterad och osäker.
Rädd. Ja, man kan nog säga att jag är rädd. Utan att veta varför. Vilket i sin tur gör det ännu mer obehagligt, att gå runt och vara rädd för något som jag inte ens vet vad det är.

Jag är livrädd, helt enkelt. Och eftersom jag inte vet vad jag är rädd för, så har jag fyllt det tomrummet med andra saker som jag borde vara rädd för.

Jag är rädd för att bli ensam kvar. Det är nog min största rädsla. Rädd för att alla jag älskar ska försvinna, rädd för att alla som delar mina intressen ska tröttna, rädd för att de som så tålmodigt står ut med mig ska bli irriterade och gå. Mest av allt är jag nog rädd för att bli ensam kvar. Jag tror  inte det märks på utsidan, men jag skule tro att det är mitt livs största skräck, att bli övergiven. Jag är så otroligt beroende av månniskorna i min omgivning att varken de eller jag förstår hur mycket. 

Det är jobbigt, jag orkar inte gå runt och vara rädd hela dagarna - det gör ingen. DArför trycker man undan det och så kommer allt på en och samma gång sen istället, som en jävla bomb, och det är inte kul, för det orkar man inte med. Speciellt inte som denna bomb kommer NU av alla tillfällen, när jag har så mycket att göra inför slutspurten i skolan, med mina kompisar, pojkvän, intressen och måsten. Inte för att jag klagar - alla dessa håller mig sysselsatt ,vilket jag definitivt behöver just nu, men ibland kommer det en gigantisk overload och hårddisken exploderar.

Förhoppningsvis är den värsta krisen över, men jag känner fortfarande att jag sitter och darrar. Rädslor och skräckscenarion försvinner inte så lätt, och man kan inte göra så mycket för att hindra dem heller, mer än att vänta och tänka på det bästa man har.  


*BG Music: Zelda Marketplace Theme*

Ny layout!

Känns mycket gladare med en rosa blogg, på något sätt. 

Jag är på halvtaskigt humör idag, allting går mest åt skogen. Knäet ur led, ingen motivation eller ork till någonting och alla mina kompisar bara reser bort hela tiden. Som tur är så är det lov om ungefär en vecka. Verkligen tur, jag hade inte pallat längre tid i skolan nu. Inte så att jag är skoltrött, mer att jag vill ha tid till att ägna mig åt mig själv. 

Jönköpings marknad var förra veckan, och det var dagens höjdpunkt. Nej, hela månadens höjdpunkt. Jag har någon skum marknadsfetish, jag blir alldeles manisk på marknader. Dessutom tycker jag om helium. Punkt. 

Marknaden spenderades med mina kompisar; Johanna, Amina, Andreas, Hanna, Camilla, Eleonore och Erik. Det var en helt åsum dag med många höjdpunkter. Att ligga i gräset och steka samtidigt som man lyssnar på svensktoppen live (hur lamt det än låter så var det faktiskt några bra band) är helt obeskrivligt skönt. Efter att vi legat där och slappat ett tag så kollade vi in stånden och tivolit (där Erik vann en hjärt-kudde till mig, ultimate cuteness factor) och sen slutade det med att jag promenerade hem tillsammans med Erik. En perfekt avslutning på veckan~

Jag vill förresten absolut har med en viss koreografi/dans/låt/parodi till Närconsketchen, det skulle lyfta upp allting, jag är säker. Men måste fila mer på den först <3 


Det känns som en bra idé att börja städa mitt rum nu innan mamma får ett psykbryt.... 

 

RSS 2.0