"Jag var sjutton år
Sjutton år i staden 
Där jag växte upp och så
Märker du hur fort det går
Och jag var sjutton år
Ville inte vara den
Som blev kvar"


Jag känner mig lite trasig. 
Inte på ett sånt där OH-vad-jag-blev-emo-helt-plötsligt-sätt, utan mer, uh... som att citera Bilbo Baggins "Like too less butter spread out on too much bread", något i den stilen. Ja, precis så känner jag mig.

Otillräcklig. Trött, otillräcklig och samtidigt väldigt frustrerad + peppad = fylld-med-jävlar-anamma, inuti.
Lite sådär obetydlig, typ.

Jag har flera anledningar att vara glad, faktiskt. En chipspåse med tillhörande dip som ligger och väntar på mig, underbara kompisar (i alla fall vissa av dem) som alltid ställer upp, en pojkvän som jag ä l s k a r, nästan allt material och till och med lite pepp till att utföra min hobby, ett 14-days free trial kort till World of Warcraft bredvid mig, lite pengar (JUST NU. HAHA.) samt sommarvärme. Och fina kläder. 

Men vad är det då som saknas? 

Förhoppningsvis kommer allt detta att släppa när skolavslutningen kommer. Då kommer all denna dötid som jag nu bara dödar att förvandlas till dyrbar viktigtid.


Hoppas~


"När du anstränger dig ditt yttersta, men inte lyckas
När du får vad du vill ha, men inte vad du behöver
När du känner dig så trött att du inte kan sova
Fastnat tillbaka

Ljus kommer guida dig hem 
Och tända dina ben
Och jag ska försöka 
Att fixa dig"