Har insett att jag nästan aldrig skriver här, skriver hellre i min bilddagbok eftersom responsen är större. Vilket betyder att de gånger jag behöver få ut känslor som fodrar lösningar, så skriver jag på bilddagboken istället.

Men nu är läget som så att jag vill skriva för min egen skull den här gången.  


Jag har kommit på en egenskap hos mig som jag hatar.
Min förmåga att ständigt överanalysera saker och ting, oavsett anledning, situation eller inblandade.

Så fort någon säger något säger skriver något, så måste jag överanalysera det. Fundera ut vad personen egentligen menar och tycker. Det måste bero på någon form av, jag vet inte, brist på självförtroende? Att jag aldrig kan lita på folk som berömmer mig? 

Mina vänenr vet att jag har svårt att ta emot seriösa komplimanger. Inte flummiga, skämtsamma sådana, nejnej, men seriösa. När någon på allvar berömmer mig eller visar sin uppskattning. Då tror jag bara att personen i fråga driver med mig. 

Undrar om det har med min barndom att göra, tro? Denna oförmåga att lita på människor och tro det bästa om folk? Det är en ENORM svaghet. 

Summa summarum; jag har funnit ut att jag aldrig på riktigt kan glädja mig åt någonting egentligen. Även om jag är glad, så finns den där äckliga lilla baktanken "Undrar vad han menar med det egentligen? Driver han med mig?!" 

Suck.
Ibland tycker jag så snuskigt illa om mig själv.


Egentligen var det nog inte alls det här jag skulle skriva om idag, men vad gör man?