Dagens andra inlägg, tänk vad lite ny layout kan göra~

Nej, men jag känner att jag behöver stanna upp och tänka lite, allting rusar på för snabbt just nu.
Vädret har dessutom varit skitkonstigt idag, och skiftat konstant, lite som mitt humör. 

Allting började väl helt okej, morgonen och så. Men sen framåt lunch så drabbades jag av en jättehemsk "ingenting-du-gör-spelar-någon-roll-eftersom-allting-kommer-förändras-till-det-sämre-snart-ändå"-känsla. Det var on för mig okänd känsla, och jag överrumplades lite av den. Hur som helst så gick mitt humör ner i botten, och det sög ju lite. Förlåt till alla jag whinade för.

Sen, BAM, så blev jag skitpepp på att göra ALLT. Dansa, cosplaya, sjunga, skriva - ALLT. Helst samtidigt. Men den känslan försvann lika fort som den kom, och jag blev ensam kvar igen.

Efter det, sen nån gång i eftermiddags, har jag haft en orolig magkänsla, jag känner mig nervös, lättirriterad och osäker.
Rädd. Ja, man kan nog säga att jag är rädd. Utan att veta varför. Vilket i sin tur gör det ännu mer obehagligt, att gå runt och vara rädd för något som jag inte ens vet vad det är.

Jag är livrädd, helt enkelt. Och eftersom jag inte vet vad jag är rädd för, så har jag fyllt det tomrummet med andra saker som jag borde vara rädd för.

Jag är rädd för att bli ensam kvar. Det är nog min största rädsla. Rädd för att alla jag älskar ska försvinna, rädd för att alla som delar mina intressen ska tröttna, rädd för att de som så tålmodigt står ut med mig ska bli irriterade och gå. Mest av allt är jag nog rädd för att bli ensam kvar. Jag tror  inte det märks på utsidan, men jag skule tro att det är mitt livs största skräck, att bli övergiven. Jag är så otroligt beroende av månniskorna i min omgivning att varken de eller jag förstår hur mycket. 

Det är jobbigt, jag orkar inte gå runt och vara rädd hela dagarna - det gör ingen. DArför trycker man undan det och så kommer allt på en och samma gång sen istället, som en jävla bomb, och det är inte kul, för det orkar man inte med. Speciellt inte som denna bomb kommer NU av alla tillfällen, när jag har så mycket att göra inför slutspurten i skolan, med mina kompisar, pojkvän, intressen och måsten. Inte för att jag klagar - alla dessa håller mig sysselsatt ,vilket jag definitivt behöver just nu, men ibland kommer det en gigantisk overload och hårddisken exploderar.

Förhoppningsvis är den värsta krisen över, men jag känner fortfarande att jag sitter och darrar. Rädslor och skräckscenarion försvinner inte så lätt, och man kan inte göra så mycket för att hindra dem heller, mer än att vänta och tänka på det bästa man har.