Den här dagen kan nog bäst beskrivas som en sån där dag när man känner sig som en levande dator. Som gör vad man säger åt den, utan att undra varför, reagera eller klaga. Saker har bara... hänt... idag.

Som de allra flesta lördagar börajde den med att jag sov onaturligt länge. Så pass länge att jag gick direkt på lunch utan frukost. Pizza tjugo minuter efter uppvaknande är inte att rekommendera. Efter det drog jag till A6 med diverse vänner, (person H och person C) och det var mycket trevligt.
Efter det, hem och städa. Direkt. Jag blev precis färdig, och är ganska nöjd med mig själv. 
Så hur ska kvällen spenderas då? Ingen aning, jag har beslutat mig för att bara ta den som den kommer. 

Jag har varit på ett onaturligt harmoniskt humör idag, närmast apatisk. Ingenting har kunnat rubba mig ur detta sinnestillstånd, varken ilska eller glädje, och jag vet inte om det är en bra eller dålig sak. Kan vara bra eftersom det blir som en skyddande bedövningsbubbla runt mig mot omvärlden, men diverse roliga saker har å andra sidan svårt att ta sig igenom. Antagligen försvinner bubblan imorgon.

Så, för att nu summera upp dagen; den var helt okej.

Jag blev däremot offer för en ganska underlig känsla för ett tag sen, någon slags blandning av saknad och tacksamhet. Det var ganska behagligt, nästan lite euforiskt. Jag insåg att jag har så många människor att tacka för väldigt mycket, och att alla dessa människor förmodligen aldrig kommer inse hur mycket jag tycker om dem. Man kan inte gå runt och säga det till alla, det förlorar effekten efter ett tag, men jag hoppas att de förstår ändå. Jag är skyldig er mer än ni anar.
 
Sen slogs jag av nästa känsla; saknad.
Saknad efter människor, händelser och dagar. Det här året har börjat bättre än något annat år har gjort på länge, och att dessutom UppCon råkade flyta på mitt under allting gjorde inte saken värre. UppCon var definitivt en av årets bättre händelser, den kicken jag fick av att gå upp på scenen i år går inte att beskriva. Det saknar jag.
Jag har träffat många människor det här året, nya och gamla. Det är alltid roligt att träffa någon man inte sett på länge (person G). Att lära känna en människa bättre, så pass bra att man inte fattar det förräns man inser att man blir besatt av det är också trevligt (person E) och att träffa nya människor som man inte förr pratat så mycket med, men sen inser att det är förbannat trevliga människor är också väldigt roligt (person B och person L). Att umgås med mina vänner är något jag är närmast beroende av, och det kan låta klyschigt, men det är ändå en av mina favoritsysselsättningar.

Alla dessa människor, platser och händelser, allt det är saker som jag har livnärt mig på det här året. Saker jag har tänkt tillbaka på när jag haft tråkigt, varit deprimerad eller apatisk. Saker som nästan alltid lyckats få mig på bättre humör. 

Det är detta som får mig att känna mig tacksam för att jag saknar.
På något sätt hänger de två känslorna ihop, utan att man riktigt kan sätta fingret på det.